Health Law Blog Sweden

Bedömningen av barnets bästa i fråga om sekretess mellan barn och vårdnadshavare inom hälso- och sjukvården

av Emmy Svensson*

Inledning

Frågor om sekretess mellan barn och vårdnadshavare inom hälso- och sjukvården varit föremål för diskussioner under många decennier. En vanlig situation där denna fråga aktualiseras är då en vårdnadshavare begär ut sitt barns patientjournal. Vid sådana förfrågningar ska vårdpersonalen först beakta frågan om barnet är tillräckligt moget för att själv kunna avgöra om föräldern ska delges information. I september presenterade Socialdepartementet en utredning angående elektronisk tillgång till barns uppgifter inom hälso- och sjukvården och tandvården (Ds 2023:26). Utredningen föreslår att vårdnadshavare samt barn som fyllt tretton år får medges elektronisk tillgång till barns hälso- och sjukvårdsuppgifter, alltså, att mognadsbedömningen ska ersättas med en viss åldersgräns. För de fall som det bedöms att barnet inte är moget att själv fatta beslut, behöver offentliga vårdgivare pröva huruvida omständigheter enligt 12 kap. 3 § offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) (OSL) föreligger, särskilt för de fall som barnet inte vill att vårdnadshavaren tar del av uppgifterna.

12 kap. 3 § OSL stadgar att uppgifter inte ska lämnas ut till barnets vårdnadshavare om det kan antas att ett barn lider betydande men av denna utlämning.^[1] Paragrafen tar sikte på undantagsfall, vilket följer av kravet på “betydande” men. Det ska anses föreligga risk att barnet lider avsevärd skada, antingen fysiskt eller psykiskt, om uppgifterna röjs. Paragrafen är tänkt att särskilt avse integritetskänsliga uppgifter, situationer där det föreligger ett motsatsförhållande mellan barn och vårdnadshavare eller omständigheter som pekar mot att uppgifterna kan missbrukas av vårdnadshavaren på ett sätt som allvarligt skadar barnet.^[2] I förarbetena kommenteras att det inte är tillräckligt att ett barn finner det obehagligt eller tror att vårdnadshavaren kommer att vidta åtgärder som barnet motsätter sig, men som inte kan anses medföra betydande men.^[3] Om en vårdnadshavare nekas sitt barns patientjournaler med anledning av sekretessbestämmelserna har denne möjlighet att överklaga beslutet. Detta sker direkt till kammarrätten.

Frågor som rör delning av barns uppgifter inom hälso- och sjukvården till vårdnadshavare rör sig i ett komplext samspel mellan olika regleringar. Även Föräldrabalken och barnkonventionen blir aktuella för att fastställa gällande rätt.^[4] Vid frågor som rör barn inom hälso- och sjukvården stadgar barnkonventionen att en grundläggande utgångspunkt är beaktandet av principen om barnets bästa.^[5] Principen kan förstås ur tre dimensioner, nämligen, som en materiell rättighet för barn att få sina intressen bedömda och beaktade; som en rättslig tolkningsprincip vid fall där en rättsregel är öppen för flera tolkningar, respektive som ett tillvägagångssätt för att utreda olika konsekvenser för ett barn i en beslutsprocess där barnets bästa ingår vid bedömningen av en åtgärd.^[6]

Detta inlägg syftar till att undersöka hur rekvisit ”betydande men” i 12 kap. 3 § OSL tolkas i kammarrätternas praxis och huruvida principen om barnets bästa påverkar bedömningen av vad som anses vara ”betydande men” vid prövning av utlämnande av barns uppgifter inom hälso- och sjukvården.

För att ta reda på hur kammarrätterna bedömer kravet på “betydande men” i 12 kap. 3 § OSL har drygt 30 kammarrättsdomar studerats. Till min hjälp har jag använt databasen JP Infonet-Sjukhusnet genom en sökning på “12 kap. 3 § OSL”. Vid en sådan sökning hittade jag totalt 98 rättsfall med beslutsdatum mellan år 2010 och år 2023, varav drygt 30 mål var relevanta för frågan om denna bedömning.

Kammarrättens bedömning av ”betydande men”

Jag har identifierat tre kategorier av mönster i kammarrätternas resonemang.

Det första mönstret är att domstolens bedömning huvudsakligen görs utifrån vilken typ av uppgifter som prövas för utlämning. Domstolarna argumenterar för att uppgifter om barnet som de benämner som “neutrala” eller av “icke känslig karaktär” inte kan sekretessbeläggas med stöd av 12 kap. 3 § OSL. I ett flertal domar har kammarrätterna återförvisat fallen till myndigheterna för att göra en sekretessprövning av samtliga uppgifter i journalen och anfört att det inte går att sekretessbelägga en hel journal om enbart några uppgifter kan sekretessbeläggas. Kammarrätterna har använt omvänt resonemang för att sekretessbelägga uppgifter genom att hänvisa till att typen av uppgifterna är av sådan karaktär att det föreligger risk för betydande men om de röjs för vårdnadshavaren.^[7]

Det andra mönstret är att det föreligger ett motsatsförhållande mellan barnet och vårdnadshavaren som verkar påverkar domstolens bedömning. Det är tydligt i dessa fall att motsatsförhållanden mellan barn och vårdnadshavare, såsom i samband vårdnads- och umgängestvister, omhändertagandesituationer eller behandling av sådana störningar hos barnet som har sitt ursprung i familjeförhållandet – bidrar till att rekvisitet “betydande men” anses uppfyllt.^[8]

Det tredje och sista identifierade mönstret är att bedömningen påverkas av att en vårdnadshavare sedan tidigare redan har kännedom om informationen som journalen innehåller. Denna omständighet bidrar till slutsatsen att ett barn inte kan anses lida betydande men om sådana uppgifter delas med vårdnadshavare.^[9]

En viktig iakttagelse av analyserade rättsfall är att kammarrätterna sällan genomför en helhetsbedömning av 12 kap. 3 § OSL. Detta trots att det går att finna stöd för att en sådan bedömning bör göras enligt förarbetena.^[10] I sällsynta fall har kammarrätten resonerat, om än kort, över frågan om det finns risk att vårdnadshavarna kommer att agera på ett sätt som kan leda till betydande men för barnet på grund av att de tar del av handlingar. I sådana fall hänvisar domstolen till omständigheten att en vårdnadshavare tagit del av uppgifter och bedömt både uppgiften i sig men också “övriga omständigheter som kunde påverka hur en vårdnadshavaren förväntades agera om uppgifterna lämnades ut”.^[11] Det skulle kunna uppstå situationer där det är obetydligt vilka uppgifter det rör sig om och skadan kan förväntas uppstå på grund av att vårdnadshavaren får kännedom att barnet har sökt vård.

En hittills misslyckad inkorporering av barnkonventionen?

Bland analyserade domar återfanns bara en dom med en uttrycklig hänvisning till barnkonventionen. Ett centralt syfte och argument för inkorporering av denna konvention i svensk rätt var att öka användningen i rättstillämpningen.^[12] Mot bakgrund av detta är det anmärkningsvärt att det inte går att urskilja någon egentlig skillnad mellan rättsfall beslutade före respektive efter år 2020 i detta avseende.

Utöver avsaknaden av hänvisningar till konventionen, får det anses osäkert om de identifierade bedömningsmönstren i kammarrättens domar är förenliga med principen om barnets bästa. Det är tydligt att besluten i många fall grundar sig enbart på typen av uppgifter som prövas för utlämning. Väldigt få fall beaktar omständigheten att uppgifterna överhuvudtaget lämnas ut. Domstolarna resonerar sällan över vilka konsekvenser ett beslut kan antas få för barnet, och besluten motiveras inte med hänvisning till att en intresseavvägning med barnets bästa har gjorts. Eftersom det inte går att se någon betydande skillnad i tillämpningen från före och efter konventionens inkorporering finns det inte mycket som talar för att konventionen har fått något egentligt genomslag i rättstillämpningen gällande sekretessen mellan vårdnadshavare och barn inom hälso- och sjukvården. Det bör istället ses som en tämligen misslyckad inkorporering av barnkonventionen inom området under den studerade perioden.

För att tillgodose barnkonventionens krav och framför allt principen om barnets bästa i bedömningarna bör domstolarna utföra sekretessprövningen utifrån en helhetsbedömning av fakta i målet. Det faktum att endast vissa fall prövas med utgångspunkt i risken för betydande men är inte tillräckligt. En helhetsbedömning behöver innefatta en bedömning av typen av uppgifter som prövas, hur vårdnadshavaren förväntas agera med anledning av att denne tar del av uppgifterna och barnets egen inställning. Dessa faktorer bör ingå i helhetsbedömningen men bör inte vara enskilt avgörande. Eftersom principen om barnets bästa, både som en materiell rättighet och som ett tillvägagångssätt ställer krav på individuell bedömning krävs också att domstolen beaktar sådana övriga omständigheter som i ett enskilt fall för ett enskilt barn, kan bidra till risk för att betydande men föreligger. Att låsa fast bedömningen till ett fåtal på förhand bestämda faktorer, såsom typen av uppgifter eller vårdnadshavares tidigare kännedom om uppgifterna, omöjliggör en bedömning präglad av en helhetssyn och en individuell prövning avseende varje barn och situation.

* Emmy Svensson är student vid juristprogrammet, Juridiska fakulteten, Lunds universitet. Inlägget utgår från uppsatsen “Principen om barnets bästa i förhållande till 12 kap. 3 § OSL” som skrevs inom ramen för fördjupningskursen JUCN 32 Medicinsk rätt HT 2023.

^[1] Se 12 kap. 3 § 1 OSL; se exempelvis 6 kap. 11 § FB.

^[2] Bohlin, Alf (2015), Offentlighetsprincipen. 9 uppl., Norstedts juridik, Stockholm s. 216; prop. 1988/89:67 s. 37 f.

^[3] Prop. 1988/89:67 s. 38.

^[4] Elektronisk tillgång till barns uppgifter inom hälso- och sjukvården och tandvården Ds 2023:26.

^[5] Artikel 3 Förenta nationernas konvention om barnets rättigheter.

^[6] Dane, Louise (2020), “Barnets bästa”, Barnkonventionen i praktiken: rättsliga utmaningar och möjligheter (red. Åhman, Karin, Leviner, Pernilla & Zillén, Kavot). 1 uppl,. Norstedts juridik, Stockholm. s. 76 f.; Elektronisk tillgång till barns uppgifter inom hälso- och sjukvården och tandvården Ds 2023:26 s. 38.

^[7] 18 rättsfall har studerats med beslutsdatum mellan år 2011-2022. Fördelning mellan kammarrätterna är fem från kammarrätten i Jönköping, sex från kammarrätten i Stockholm och sju från kammarrätten i Göteborg.

^[8] Prop. 1988/89:67 s. 37 f.; Tre rättsfall har studerats med beslutsdatum mellan år 2017-2023. Rättsfallen kommer från kammarrätterna i Stockholm och Göteborg.

^[9] Fyra rättsfall har studerats med beslutsdatum mellan år 2019-2023. Rättsfallen kommer från kammarrätterna i Stockholm och Göteborg.

^[10] Prop. 1988/89:67 s. 37 f.

^[11] Rättsfall från kammarrätten i Sundsvall och kammarrätten i Stockholm med beslutsdatum år 2015 och år 2014.

^[12] Prop. 2017/18:186.

January 22, 2024

Health Law Sweden Blog

This entry was posted in

Posts Swedish Health Law

Comments

0 Comments Leave a comment

Freedom of Thought in the Neuroage? An ECHR Perspective

by Alberto Rinaldi *

What if we were able to reconstruct images and thoughts from our neural activity? In other words, what if the information contained in the human brain could be detected and scrutinized? Recent developments in neuroscience may offer an answer in this regard. Conversely, medical advancements in this field call for a reassessment of the right to freedom of thought, particularly of the so-called forum internum under Article 9 of the ECHR.

Policing the brain?

Neurotechnologies consist of devices and procedures with multiple applications in medical settings, as they can be used for treating neurological diseases and conditions.[1] By enhancing human cognitive, sensory, and motor capabilities, neurotechnologies make it possible to treat neurological disorders and compensate for various disabilities. However, the same tools that enable data collection from the human brain, the so-called neuro-data, can also be used for non-medical purposes.

Non-invasive techniques such as brain-computer interfaces (BCIs) can already deduce certain thoughts in real-time, including individuals’ intentions.[2] Neuroimaging is deployed in some circumstances to determine one’s fitness to stand trial and the likelihood of recidivism.[3] Brain imaging techniques might contribute to more evidence-based assessment of criminal responsibility.[4] Neurological data could be gathered by the security and law enforcement sectors in society and be converted into criminal evidence, but it can also be misused by authoritarian governments or unregulated private actors.

The potential misappropriation of neurotechnologies (and of neuro-data) in non-clinical settings thus raises some fundamental questions. To offer an example, it is unclear whether in the future individuals will be chastised for their thoughts, shifting the traditional paradigm of punishment.[5] In a larger sense, the access to and influence of the information contained in our brains has a strong ethical and social impact. It poses challenges to the private sphere and the autonomy of the individual; it raises questions about the very essence of human identity and disrupts the traditional conception of freedom of thought in particular.[6]

A forgotten right

Indeed, the mind remains largely terra incognita for the law. To date, few cases exist on the protection of the inner part of the brain, the so-called forum internum. Additionally, freedom of thought was drafted with little, if any consideration, for the vulnerability of the human mind in the face of new technologies.[7] As recently highlighted by the UN Special Rapporteur:

Neurotechnology can already modify or manipulate thoughts inside the brain […] brain-computer interfaces could already be used in real time to deduce certain thoughts […] As technological advances increase the possibility of accurately decoding or inferring one’s inner mind, clear parameters, and protections for forum internum rights need urgent consideration.[8]

Freedom of thought has an absolute nature. Under Article 9 of the European Convention of Human Rights (ECHR), limits can only be imposed on the external manifestations of such thoughts and beliefs. This has been described as the protection of forum internum. [9] In one of its earliest formulation, the European Commission stated: “Article 9 primarily protects the sphere of personal beliefs and religious creeds, i. e. the area which is sometimes called the forum internum”.[10]

As such, freedom of thought has remained confined to issues related to the religious sphere.[11] The meaning of ‘thought’ is unclear and little has been said about it in European human rights law.[12] The position of the Strasbourg institutions here is contradictory. In one of its earliest rulings – F.P. v Germany – the Commission adopted a restrictive approach, underlying how Article 9: “is essentially destined to protect religions or theories of philosophical or ideological universal values”.[13] In Salonen v Finland, however, it referred to “the comprehensiveness of the concept of thought” in accepting the parents’ desire to give to their child a particular name.[14]

Interestingly, the ECtHR has not further elaborated on this concept, limiting itself to reiterate the formula seen in C v United Kingdom with regards to the absolute protection of the internal part of our beliefs, and convictions.[15] To date, it remains unclear what ‘thought’ can actually cover, or even mean.[16]

Because neurotechnologies reach beyond the purely religious sphere and have the potential to screen and detect other aspects of the human brain, a significant gap thus exists with regard to freedom of thought. What is the place of emotions, memories, and neural images?[17] What about mental states potentially predicting our behaviors?[18] Will they be covered by Article 9?

Too high a threshold?

Notwithstanding the absolute protection of forum internum, over the years, the ECtHR seems to have established a threshold to qualify the views protected under Article 9. As recently formulated in İzzettin Doğan (2016):

The Court reiterates that, as guaranteed by Article 9 of the Convention, the right to freedom of thought, conscience and religion denotes only those views that attain a certain level of cogency, seriousness, cohesion and importance.[19]

This quite high bar has potentially a negative impact when it comes to neurotechnologies. If neuro-data are collected from our inner thoughts, but only opinions and views that reach a certain cogency find full protection, there is ample room for abuse. Furthermore, how to determine the importance of thoughts? From what moral standpoint?

In the coming years neurotechnologies will be able to deduce our mental processes and neural activity with increasing precision. As urged by the UN Special Rapporteur, the time has come to revisit the scope of forum internum. The ECtHR thus has a crucial role to play in expanding the application of Article 9. Nothing suggests that ‘thought’ should only pertain to the religious sphere, and with the advent of neuroage, a more holistic approach is needed. The battle to protect the innermost part of our minds has just begun.

* Alberto Rinaldi is a postdoctoral researcher at the Department of Law, Lund University.

[1] For two important references: Op de Beeck and Nakatani, Introduction to Human Neuroimaging (2019); Yuste, Lectures in Neuroscience (2023).

[2] Ienca and Haselager, ‘Hacking the Brain: Brain-Computer Interfacing Technology and the Ethics of Neurosecurity’ (2016) 18 Ethics of Information Technology 117.

[3] Ligthart, ‘Coercive Neuroimaging, Criminal Law, and Privacy: a European Perspective’ (2019) 6 Journal of Law and the Biosciences 289.

[4] Takagi and Nishimoto, ‘High-Resolution Image Reconstruction with Latent Diffusion Models from Human Brain Activity’ (2023) bioRxiv 1.

[5] Selter and Kölbel, ‘Hostile Intent – the Terrorist’s Achilles Heel? Observations on Pre-Crime Surveillance by Means of Thought Recognition’ (2010) 18 European Journal of Crime, Criminal Law and Criminal Justice 237.

[6] For an overview of the basic human rights challenges posed by neurotechnologies see the report by UNESCO, ‘The Risks and Challenges of Neurotechnologies for Human Rights’ (2023), report available at https://unesdoc.unesco.org/ark:/48223/pf0000384185.

[7] As it has been shown, the preparatory works of the European Convention are not particularly illuminating on the meaning of ‘thought’. On this point see specifically Ligthart, ‘Freedom of Thought in Europe: do Advances in ‘Brain-Reading’ Technology Call for Revision?’ (2020) 7 Journal of Law and the Biosciences 1 at 9-15.

[8] Interim Report of the Special Rapporteur on Freedom of Religion or Belief, Ahmed Shaheed: Freedom of Thought, 5 October 2021, A/76/380, at 15 and at 21-22.

[9] On this point see Vermeulen and van Roosmalen, ‘Freedom of Thought, Conscience and Religion’, in van Dijk et al (eds), Theory and Practice of the European Convention of Human Rights. Fifth Edition (2018) at 735. This has also been confirmed in relation to Article 18 (freedom of thought, conscience, and religion) of the ICCPR by the Human Rights Committee: “Article 18 distinguishes the freedom of thought, conscience, religion or belief from the freedom to manifest religion or belief. It does not permit any limitations whatsoever on the freedom of thought and conscience or on the freedom to have or adopt a religion or belief of one’s choice”. Human Rights Committee, General Comment No. 22, Article 18, 30 June 1993, CCPR/C/21/Rev.1/Add.4 at 3.

[10] C v United Kingdom, no 10358/83, Commission’s report of 15 December 1983, Decisions and Reports 37, at 147.

[11] On this point see M.D. Evans, Religious Liberty and International Law in Europe (1997). Also C. Evans, Freedom of Religion Under the European Convention on Human Rights (2001) and specifically Harris et al, Law of the European Conventions on Human Rights (2018) at 573.

[12] “The absolute, unimpugnable and fundamental nature of the forum internum has been undermined by European institutions through persistent avoidance of principles that permit the forum internum rights to be asserted by applicants”. Taylor, Freedom of Religion: UN and European Human Rights Law and Practice (2005) at 202.

[13] F.P. v Germany, no. 19459/92, Commission’s report of 23 March 1993, at 3.

[14] Salonen v Finland, no 27868/95, Commission’s report of 2 July 1997, at 5.

[15] On this point see specifically Bublitz, ‘Freedom of Thought as an International Human Right: Elements of a Theory of a Living Right’, in Blitz and Bublitz (eds), The Law and Ethics of Freedom of Thought (2021) at 58-59.

[16] This is reflected in the very Guide on Article 9: “on the one hand, the scope of [the Article] is very wide, as it protects both religious and non-religious opinions and convictions. On the other hand, not all opinions or convictions necessarily fall within the scope of the provision”. See Guide on Article 9 of the European Convention on Human Rights, 30 April 2022, par. 14

[17] On decoding mental states see Haynes, ‘Brain Reading: Decoding Mental States From Brain Activity In Humans’, in Illes and Sahakian (eds), Oxford Handbook of Neuroethics, Oxford Library of Psychology (2011) at 3. On the screening of memory see Burgess, Gonene-Yacoovi and Volle, ‘Functional Neuroimaging Studies of Prospective Memory: What Have We Learnt so Far?’ (2011) 49 Neuropsychologia 2246. See also Richmond et al (eds), I Know What You’re Thinking: Brain imaging and Mental Privacy (2012).

[18] On inferring political orientations through brain scanning see Kanai et al, ‘Political Orientations Are Correlated with Brain Structure in Young Adults’ (2011) 21 Current Biology 67.

[19] İzzettin Doğan and others v Turkey [GC] Application no. 62649/10, Merits and Just Satisfaction, 26 April 2016, at para 68.

December 15, 2023

Health Law Sweden Blog

This entry was posted in

Posts Swedish Health Law

Comments

0 Comments Leave a comment

Sveriges markering mot den begränsade rätten och tillgången till abort i världen

av Kavot Zillén*

Inledning

Kvinnors sexuella och reproduktiva hälsa hör till frågor som ständigt diskuteras i den allmänna debatten, både nationellt och internationellt. Det handlar bland annat om i vilken utsträckning kvinnor ska kunna bestämma över sin egna reproduktion genom användningen av säkra preventivmedel och metoder, men även om möjligheten att få barn med hjälp av assisterad befruktning av olika slag. En vårdåtgärd som länge betraktats som moraliskt känslig och kontroversiell är abort. Flera länder har på senare tid begränsat kvinnors rätt till reproduktivt självbestämmande genom strängare abortlagar, samtidigt som andra länder valt att stärka rätten. Ett exempel på det förstnämnda är USA, där högsta domstolen i juni 2022 beslutade att åsidosätta det prejudikat som gällt i mer än 50 år avseende fri aborträtt i landet (hädanefter fallet – Dobbs).[1] Utvecklingen mot en mer begränsad aborträtt återfinns även i Europa.[2] Sverige har länge varit ett av de länder som varit pådrivande i arbetet med att stärka enskildas rätt till sexuell och reproduktiv hälsa. Trots detta betraktas fortfarande många av dessa vårdåtgärder och tjänster som etiskt och moraliskt känsliga såväl innanför, men framförallt utanför, Sveriges gränser. I detta blogginlägg diskuteras några aktuella och centrala frågor på aborträttens område.

Kvinnors reproduktiva självbestämmande i ständig kontrovers

Vissa vårdåtgärder som berör kvinnans kropp och hälsa har länge betraktats som moraliskt och etiskt känsliga eller kontroversiella. Hit hör t.ex. vårdåtgärder och insatser kopplade till kvinnans sexualitet och reproduktion, såsom assisterad befruktning, vård under graviditeten eller kanske det mest tydliga exemplet – abort. Det går knappt att bortse ifrån det faktum att utvecklande av aborträtten i Sverige är tätt sammansvetsad med kvinnans frigörelse. Abortlagen antogs nämligen som ett svar på kvinnans frigörelse och självständighet i en tid där kvinnors reproduktiva självbestämmande började ta form. I betänkandet till abortlagen (SOU 1971:58, Rätten till abort) beskrivs de dåvarande ”traditionella värderingarna” som formgivande för då gällande abortlagstiftning. Däri framhävs kvinnans rätt att själv få bestämma över sin egna reproduktion som bitvis kontroversiell, då en sådan rätt ansågs kunna äventyra såväl fostret, som mannens egna intressen. Med utgångspunkt i den traditionella synen på kvinnans skyldigheter när det gäller fortplantning efterlystes t.ex. ”mannens rätt till barnet”.[3] Vidare beskrivs preventivmedel i betänkandet som en möjlighet för kvinnan att ”med eller mot mannens vilja och med eller utan hans vetskap – skydda sig mot graviditet” och som en ”frigörelse för kvinnan”. Den principiella utgångspunkten i betänkandet tycks dock ha varit att kvinnan hädanefter ska få bestämma att avbryta graviditeten – i alla fall under ett mycket tidigt graviditetsstadium – men att det kan verka betungande att ”överlämna åt henne att ensam fatta det många gånger svåra avgörandet”. Denna ”omsorg” över kvinnans oförmåga att fatta egna beslut framstår med dagens mått mätt som synnerligen patriarkaliskt. Trots det förekommer sådana inställningar och värderingar fortfarande idag och genomsyrar på många håll i världen regleringen av kvinnors reproduktiva och sexuella hälsa.

Vikten av kvinnors tillgång till säkra aborter är något som bland annat betonats av FN:s olika organ och kommittéer. Både FN:s kvinnokommitté och FN:s kommitté för mänskliga rättigheter har tydligt markerat mot den begränsade rätten och tillgången till abort som finns på många håll i världen. Kvinnokommittén har t.ex. uttalat att det utgör en form at strukturell diskriminering att avstå från att ge abortvård eller försvåra för kvinnor att få tillgång till sådan vård som de enligt lag har rätt till.[4] Vidare har FN:s kommitté för mänskliga rättigheter tydliggjort att restriktioner i aborträtten inte får göras på ett sätt som kan äventyra kvinnors liv och hälsa.[5]Trots det genomgår många kvinnor i världen dåligt utförda aborter som medför allvarliga skador eller att kvinnan dör. Enligt Världshälsoorganisationen (WHO) bedöms ca. 45 procent av alla aborter som genomförs i världen som osäkra.[6]

Abort fortsätter i dag att vara en kontroversiell fråga på många håll i världen med restriktiva abortlagar som påverkar vårdtillgängligheten. Tillgång till abort som är säker och effektiv blev t.ex. åter föremål för debatt internationellt och på hemmaplan efter det att Högsta domstolen i USA i juni 2022 fattade ett beslut som omkullkastade tidigare prejudikat om abort som en grundlagsfäst rättighet. Det uppmärksammade fallet Dobbs, har öppnat upp för möjligheten till fullständiga abortförbud i landet, vilket starkt kritiserats både inom och utanför USA:s gränser. Som exempel kan nämnas att Europaparlamentet därefter antagit en resolution om globala hot mot aborträtten. Högsta domstolens beslut beskrivs i resolutionen som en tydlig tillbakagång i kvinnors rätt till abort och reproduktivt självbestämmande i USA som även kan få konsekvenser för abortlagstiftningen i EU:s medlemsstater.[7]

Den svenska motreaktionen – en förstärkning av aborträtten

Att säkerställa kvinnors rätt till sin sexualitet och sitt reproduktiva självbestämmande har länge varit en stark drivkraft i Sverige och farhågan är att en tillbakagång i aborträtten på ett internationellt plan – inte minst efter fallet Dobbs – kan medföra en värderingsförskjutning i fråga om kvinnans roll och rätt i samhället i stort. Som en motreaktion till detta har regeringen påkallat behovet av att stärka gravida kvinnors rätt till abort. Den 15 juni i år beslutades t.ex. att tillsätta en kommitté med uppdrag att bl.a. bedöma om rätten till abort bör grundlagsfästas som en ny grundläggande fri- och rättighet i 2 kap. regeringsformen (dir. 2023:83). I kommittédirektivet hänvisas till det internationella läget i frågan och bland annat anges att:

Utvecklingen i USA men också i europeiska länder som exempelvis Polen och Slovakien visar samtidigt att rätten till abort inte bör tas för given och har medfört att skyddet för aborträtten kommit att diskuteras i Sverige men också i andra länder.

Utgångspunkten är att rätten till abort i abortlagen framstår som otillräckligt skyddat och därför bör skyddas i grundlag.

En annan tydlig markering om att aborträtten i Sverige bör stärkas är att regeringen gett en särskild utredare i uppdrag att se över hur abortlagstiftningen kan moderniseras i syfte att stärka gravidas självbestämmande och anpassa den till den medicinska utvecklingen.[8] Behovet av moderniseringen har bland annat att göra med den medicintekniska utvecklingen på området och de svårigheter som kan uppstå avseende gränsdragningar för sena aborter. Det har bland annat uppmärksammats att det finns svårigheter i att bestämma den generella tidsgränsen för fostrets livsduglighet, vilket avgör den yttersta tidpunkten för sena aborter. Abortlagen ger tydligt uttryck för att hänsynen till kvinnans personliga integritet och självbestämmande måste vägas tungt i en abortsituation. Vid livsduglighet väger dock fostrets skyddsvärde tyngre än kvinnans rätt att själv bestämma om hon vill och har möjlighet att ta hand om ett barn, vilket gör detta till ett särskilt laddat ämne. Allt eftersom neonatalvårdens metoder utvecklas, kan allt fler extremt för tidigt födda barn överleva. Detta innebär att fostrets livsduglighet kan inträda allt tidigare. Det kan därför uppstå ett behov av att sänka gränsen för sena aborter, vilket i sin tur kan innebära att kvinnors rättsliga möjligheter till (sena) aborter begränsas. Mot bakgrund av den snabba medicinska utvecklingen på området framstår således ett behov av att utreda hur abortlagen kan moderniseras i frågan om livsduglighetskriteriet, och därmed för sena aborter.

I ovan uppdrag ingår även att föreslå hur medicinsk abort kan genomföras i hemmet, vilket kan ses som ett försökt till att göra aborter mer lättillgängliga. Det handlar alltså om att tillåta abortsökande kvinnor att efter konsultation själva hämta ut abortmedicin på apoteket och därmed göra det möjligt att genomföra hela den medicinska aborten i hemmet. Skulle en sådan möjlighet införas innebär det att abortlagen måste ändras, då det idag endast är behörig läkare som får utföra abort och det måste ske på en sjukvårdsinrättning (5 § abortlagen). Vidare ingår det i utredningen att undersöka förutsättningarna för att ge barnmorskor ett större ansvar för medicinsk abort och att uppdatera och modernisera språket i abortlagen, som är nära 50 år gammal.

Dessa förslag svarar alla mot riksdagens tillkännagivande om att säkerställa och trygga kvinnors rätt till abort i Sverige. Det återstår att se om dessa utredningar resulterar i en förstärkning av abortsökande kvinnors reproduktiva självbestämmande i Sverige och i så fall om det kan påverka polariseringen på den internationella arenan i positiv riktning, dvs. en riktning där den sexuella och reproduktiva rätten värnas om och kvinnans självbestämmanderätt tryggas.

* Kavot Zillén är docent och universitetslektor i offentlig rätt vid juridiska institutionen, Stockholms universitet. Detta inlägg är inspirerat från Zillén, Kavot, Kvinnors rätt till sexuell och reproduktiv hälsa i en utmanande tid, I: Festskrift till Elisabeth Rynning: Integritet och rättssäkerhet inom och bortom den medicinska rätten (Dahlin M et al. (red.), Iustus 2023.

[1] Supreme Court of the United States, Dobbs v. Jackson Womens’s Health Organization, No 19-1392, (June 24, 2022).

[2] Moreau, Caroline m.fl., Abortion regulation in Europe in the era of COVID-19: a spectrum of policy responses, BMJ sexual & reproductive health, vol. 47:4, 2021.

[3] SOU 1971:58, Rätten till abort, s. 142.

[4] Kvinnokommittén, sammanfattande kommentarer med anledning av Polens sjätte periodiska rapport (2007), s. 5. Se även Kvinnokommittén, mål nummer 22/2009, L. C. mot Peru, CEDAW/C/50/D/22/2009 (4 november 2011), s. 16 ff och kvinnokommittén, allmän rekommendation nr 24.

[5] FN:s kommitté för mänskliga rättigheter, allmän kommentar nr 36 om rätten till liv, CCPR/C/GC/36 (30 oktober 2018), punkt 8.

[6] Abortion care guideline. Geneva: World Health Organization; 2022. License: CC BY-NC-SA 3.0 IGO.

[7] Se t.ex. Europaparlamentets resolution den 9 juni 2022 om globala hot mot aborträtten: Högsta domstolens eventuella inskränkningar i aborträtten i USA (2022/2665(RSP) (2022/C 493/12).

[8] Kommittédirektiv Dir. 2023:89, Förändringar i abortlagstiftningen.

November 3, 2023

Health Law Sweden Blog

This entry was posted in

Posts Swedish Health Law

Comments

0 Comments Leave a comment

Assessing the Legality: Are Requirements to Provide Infection Disease Tests a Form of Forced Bodily Intervention?

By Yana Litins’ka*

Testing on the Borders

During the COVID-19 pandemic, the issue of preparedness for future healthcare crises, including legislative preparedness – meaning having legislation that can effectively and correctly respond to public health challenges – became topical. In the post-pandemic world, it is crucial to continue identifying the legislative and other hindrances in cases when infectious diseases can be spread in a way that complies with human rights and other requirements.

Infections do not know or acknowledge the state’s borders. However, the construction of states’ obligations is often based on explicit recognition of where these borders are. Unsurprisingly, many states try to limit the possibility of spreading infectious diseases on their borders, especially when the vector of transmission of the disease has been established.

Sweden has not been an exception in attempting to close the country from infections from abroad. The most recent example of such a limitation is the Ordinance of the Swedish Government from 5 January 2023, which required foreigners and non-residents of the EU travelling from China to show negative COVID-19 test results, yet similar limitations have been imposed several times in the past from other destinations.

The requirement to provide the test results to enter the country’s territory is curious from the Swedish constitutional law perspective. It questions whether showing the test results to enter the country can be considered forced bodily interventions in the meaning of Chapter 2 Article 6 of the Instrument of Government (IoG), one of the Swedish four constitutions. In accordance with the IoG, only Parliament (Riksdag) can impose the limitation of the protection against bodily interventions. The order in which the limitation of freedom can be imposed is the same for nationals of Sweden as well as foreigners (see Chapter 2 Article 20 and 25 of the IoG). This blog post will delve into the issue of whether the requirement to provide negative test results at the border can be viewed as forced bodily intervention.

Non-injurious tests as bodily interventions

Preparatory works to the IoG specifically mention that provisions of Chapter 2 Article 6 of the IoG encompass non-injurious interventions, such as blood tests and other similar procedures.[1] The Supreme Court and Parliamentary Ombudsman (Justitieombudsmannen, JO) assumed that saliva tests for DNA investigation,[2] magnetic resonance imaging to establish the age,[3] urine tests,[4] breath tests,[5] opening mouth to indicate that medication was taken,[6] and measuring temperature by contactless thermometer are bodily interventions.[7] The examples from the case practice and preparatory works suggest that examining the body and its secretion falls within the definition of bodily interventions in the meaning of the IoG. Therefore, applying similar logic, tests to establish whether a person has an infectious disease – in the case of COVID-19, usually via a swab or a saliva test – should be viewed as bodily interventions.

Does the requirement to provide tests mean that the interventions are forced?

For Chapter 2 Article 6 of the IoG provides protection against only those bodily interventions that are forced. Should the requirement to provide infectious disease test results be viewed as a forced intervention?

The legal practice has clarified that intervention can be considered as forced whether or not the physical force has been applied. In particular, the JO decisions repeatedly emphasise that when the actions of the representatives of authorities have the effect of causing persons to reasonably perceive that they are obliged to undergo them, they are forced.[8] The JO decisions highlight that in certain situations where a person is dependent on authority, the possibility of providing free consent, in general, can be questioned, and consensual actions can still be considered forced.[9]

In JO 2022/23 p. 523 the Swedish Embassy in Teheran prohibited entering the embassy without measuring the temperature. The JO considered actions to be forced bodily intervention, mainly because persons coming to the embassy can depend on the authority. This reasoning appears similar to the one in cases concerning drug testing to obtain certain medications.[10] In these cases, the general requirement for drug testing was implemented to receive access to medicines that could be incompatible with addictions and lead to severe consequences for life and health. The JO emphasised that routine checks, as opposed to individual-based reviews, do not provide real options for opting out. The JO, therefore, concluded that bodily interventions – the testing – were forced.

Hence, when people invest resources and time to come to Sweden from other countries, the threat of intention being non-realised may result in the perception that there is no other real choice than to take a test. Such tests, especially provided routinely, can be, therefore, regarded as forced ones.

However, the authorities do not necessarily provide testing themselves, and consequently, it can be argued that testing falls outside the scope of the provisions of the IoG. Yet, even here, the JO practice contributed with some answers. In several cases, JO examined actions of social boards demanding persons to give the results of a drug test to receive access to certain rights (social benefits, possibility to communicate with children). Similarly to the situations with testing on the border, the social board would not test the person, but another organisation within or outside the municipality would handle the tests. In these cases, JO considered that the demand of social boards signifies forced bodily intervention in the meaning of the IoG and thus requires safeguards established in Chapter 2 Articles 20-21 IoG.[11]

Based on these sources, it is possible to conclude that authorities’ demand to provide negative infection disease test results to enter the country would fall within the definition of forced bodily intervention under Chapter 2 Article 6 IoG. Testing where a person has no real choice whether to refuse or consent is likely to be considered forced. Due to the context of the situation – a person on a border is often dependent on the authorities – even consensual testing has often been viewed as forced.

What are the alternatives?

The requirement of providing negative testing results is forced bodily interventions; therefore, an act of Parliament must establish such a requirement in accordance with Chapter 2 Article 20 IoG. It is, therefore, necessary to question whether the national laws provide possibilities for such testing. Such possibilities are, in fact, established in the Infection Disease Control Act (IDCA), which lays down so-called health controls (hälsokontroll), in particular, when persons arrive from a country where certain infections are being spread. The Public Health Agency (Folkhälsomyndigheten) is authorised to decide that persons coming to Sweden from a specific geographic area undergo certain investigations to check whether they have an infectious disease.

However, to apply the provision on health controls, several limitations are prescribed by law. Firstly, for the Public Health Agency to decide on health controls, the disease must be classified as socially dangerous (samhällsfarlig sjukdom). Such diseases are established in Appendix IDCA, meaning that the act of Parliament is required to legislate on the issue, but the Government may determine that certain diseases are socially dangerous when the decision cannot be postponed. This means that to use health controls, the Government or Parliament should decide that the disease is dangerous enough to be classified as socially dangerous in the meaning of the IDCA. For instance, COVID-19 is no longer classified as socially dangerous, which makes it impossible to use health controls for this disease. Secondly, Chapter 3 Article 8 paragraph 3 of the IDCA explicitly prohibits health controls to include any forced bodily intervention or medical testing.[12] The measure was designed to allow only the visual observation of symptoms while persons stay on board the aircraft or ship.[13] An infectious disease control officer can observe spots or flashes on the body’s visible parts and changes in skin colour, such as due to fever. However, even simple measuring of the temperature or requirement to show some parts of the body lack legal basis. From these brief observations of the requirements for provisions of the health controls, it is easy to conclude that the provisions are difficult to apply in practice. This may be the reason why the Public Health Agency has never decided on the need to impose the measure.[14]

The abovementioned considerations indicate that Swedish law does not authorise invasive or non-invasive testing on the border nor the requirement to provide test results. It appears that the current legislation and the repeating practice of demanding the test results on the border are not aligned with one another and, therefore, require to rethink the question of legislative preparedness for future public health challenges.

* Yana Litins’ka is LL.D. in Medical Law and senior lecturer in Public Law at the Department of Law, Lund University. This blog post is based on her recently published chapter Litins’ka, Y, Ounce of Prevention for a Pound of Cure? Infection Disease Testing at the Border, In: Festskrift till Elisabeth Rynning: Integritet och rättssäkerhet inom och bortom den medicinska rätten (Dahlin M et al. (eds.), Iustus 2023, Festskrift till Elisabeth Rynning: Integritet och rättssäkerhet inom och bortom den medicinska rätten p. 251-263, available at: https://lucris.lub.lu.se/ws/portalfiles/portal/161401467/10_Litinska_An_ounce_of_prevention_for_the_pound_of_cure_Infection_disese_testing_on_the_border.pdf

[1] SOU 1975:75 p. 199; prop. 1973:90 p. 242.

[2] NJA 2021 p. 368.

[3] NJA 2016 p. 1165.

[4] JO 2009/10 p. 39 and JO 2010/11 p. 509; JO 2020/21 p. 115; JO 2016/17 p. 500; JO 2018/19 p. 681.

[5] JO 2003/04 p. 250.

[6] JO 2017/2018 p. 144.

[7] NJA 2016 p. 1165.

[8] JO 2011/12 p. 471; JO 2019/20 p. 543; JO 2020/2021 p. 115.

[9] JO 2011/12 p. 471; JO 2020/2021 p. 115; JO 2022/23 p. 454.

[10] JO decision 7438-2021 from 14 November 2022; JO 2020/21 p. 115.

[11] JO 2016/17 p. 497 and JO 2019/20 p. 543.

[12] See prop. 2003/04:30 p. 2, 130.

[13] Prop. 2003/04:30 p. 61.

[14] Information is obtained from the Public Health Agency’s letter from 23 October 2023 upon the author’s request to provide public information on the measures, sent on 1 October 2023.

October 23, 2023

Health Law Sweden Blog

This entry was posted in

Posts Swedish Health Law

Comments

0 Comments Leave a comment

Lund University Researchers at the Nordic Biomedical Law Conference in Bergen

Growth and progress depend on cooperation and knowledge exchange. Researchers from the Health Law Research Environment at the Department of Law, Lund University, recently had the pleasure of participating in the Nordic Biomedical Law Conference hosted by the Department of Law, University of Bergen. The conference took place from August 31 to September 1, 2023. It was an excellent platform for our scholars to discuss topics of their expertise and to exchange insights with other colleagues from our Nordic countries. The Nordic Biomedical Law Conference in Bergen demonstrated the breadth of research in this fascinating area of law. It also gave many insights and provided for interesting discussions on how different research methods can be integrated into modern legal analysis. Overall, the conference days was an excellent opportunity to engage in meaningful discussions, gain new knowledge and perspectives of the field, and foster collaborations with like-minded scholars. Lund University was well-represented by eight researchers, each shedding light on pressing issues in health law.

The presentations exemplified the depth and breadth of our research environment’s expertise:

Ana Nordberg, Associate Professor: Ana delved into Artificial Intelligence in healthcare, specifically exploring the Council of Europe’s forthcoming Artificial Intelligence Convention.

Anna Nilsson, Associate Lecturer: Anna’s presentation revolved around how the Convention on the Rights of Persons with Disabilities influences the legislation and policies concerning individuals with mental health issues.

Lena Wahlberg, Associate Professor: Lena’s presentation focused on the Swedish Ethical Review Act, dissecting the concept of human dignity within this legal framework.

Manni Ardzejewska, PhD Candidate: Manni explored the intricate decision-making process of physicians when dealing with end-of-life decisions for people with dementia.

Petra Müllerova, Postdoc: Petra’s presentation centred on health apps and their impact on user health, potential benefits and dangers of these applications.

Sarah de Heer, PhD Candidate: Sarah tackled the issue of transparency in automated decision-making systems in healthcare diagnosis and treatment.

Titti Mattsson, Professor: Titti focused on xenotransplantation, offering ethical and legal reflections from a vulnerability perspective. Her work underscored the need for careful consideration in the pursuit of groundbreaking medical procedures.

Yana Litins’ka, Senior Lecturer: Yana’s presentation examined the vaccination against COVID-19 among Ukrainian refugees in Sweden, framing the critical issue of crisis preparedness.

We are proud of our scholars’ contributions and thankful for the opportunity to listen to and exchange ideas with our colleagues in the Nordic region.

We now eagerly anticipate the next conference! Health Law Research Environment is thrilled to announce that we will host the next Nordic Biomedical Law Conference in two years. This event promises to be an occasion where cutting-edge research will be shared and collaboration among scholars will flourish. Stay tuned for more updates as we prepare to host the next chapter of this exciting conference in Lund!