av Emmy Svensson*
Inledning
Frågor om sekretess mellan barn och vårdnadshavare inom hälso- och sjukvården varit föremål för diskussioner under många decennier. En vanlig situation där denna fråga aktualiseras är då en vårdnadshavare begär ut sitt barns patientjournal. Vid sådana förfrågningar ska vårdpersonalen först beakta frågan om barnet är tillräckligt moget för att själv kunna avgöra om föräldern ska delges information. I september presenterade Socialdepartementet en utredning angående elektronisk tillgång till barns uppgifter inom hälso- och sjukvården och tandvården (Ds 2023:26). Utredningen föreslår att vårdnadshavare samt barn som fyllt tretton år får medges elektronisk tillgång till barns hälso- och sjukvårdsuppgifter, alltså, att mognadsbedömningen ska ersättas med en viss åldersgräns. För de fall som det bedöms att barnet inte är moget att själv fatta beslut, behöver offentliga vårdgivare pröva huruvida omständigheter enligt 12 kap. 3 § offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) (OSL) föreligger, särskilt för de fall som barnet inte vill att vårdnadshavaren tar del av uppgifterna.
12 kap. 3 § OSL stadgar att uppgifter inte ska lämnas ut till barnets vårdnadshavare om det kan antas att ett barn lider betydande men av denna utlämning.[1] Paragrafen tar sikte på undantagsfall, vilket följer av kravet på “betydande” men. Det ska anses föreligga risk att barnet lider avsevärd skada, antingen fysiskt eller psykiskt, om uppgifterna röjs. Paragrafen är tänkt att särskilt avse integritetskänsliga uppgifter, situationer där det föreligger ett motsatsförhållande mellan barn och vårdnadshavare eller omständigheter som pekar mot att uppgifterna kan missbrukas av vårdnadshavaren på ett sätt som allvarligt skadar barnet.[2] I förarbetena kommenteras att det inte är tillräckligt att ett barn finner det obehagligt eller tror att vårdnadshavaren kommer att vidta åtgärder som barnet motsätter sig, men som inte kan anses medföra betydande men.[3] Om en vårdnadshavare nekas sitt barns patientjournaler med anledning av sekretessbestämmelserna har denne möjlighet att överklaga beslutet. Detta sker direkt till kammarrätten.
Frågor som rör delning av barns uppgifter inom hälso- och sjukvården till vårdnadshavare rör sig i ett komplext samspel mellan olika regleringar. Även Föräldrabalken och barnkonventionen blir aktuella för att fastställa gällande rätt.[4] Vid frågor som rör barn inom hälso- och sjukvården stadgar barnkonventionen att en grundläggande utgångspunkt är beaktandet av principen om barnets bästa.[5] Principen kan förstås ur tre dimensioner, nämligen, som en materiell rättighet för barn att få sina intressen bedömda och beaktade; som en rättslig tolkningsprincip vid fall där en rättsregel är öppen för flera tolkningar, respektive som ett tillvägagångssätt för att utreda olika konsekvenser för ett barn i en beslutsprocess där barnets bästa ingår vid bedömningen av en åtgärd.[6]
Detta inlägg syftar till att undersöka hur rekvisit ”betydande men” i 12 kap. 3 § OSL tolkas i kammarrätternas praxis och huruvida principen om barnets bästa påverkar bedömningen av vad som anses vara ”betydande men” vid prövning av utlämnande av barns uppgifter inom hälso- och sjukvården.
För att ta reda på hur kammarrätterna bedömer kravet på “betydande men” i 12 kap. 3 § OSL har drygt 30 kammarrättsdomar studerats. Till min hjälp har jag använt databasen JP Infonet-Sjukhusnet genom en sökning på “12 kap. 3 § OSL”. Vid en sådan sökning hittade jag totalt 98 rättsfall med beslutsdatum mellan år 2010 och år 2023, varav drygt 30 mål var relevanta för frågan om denna bedömning.
Kammarrättens bedömning av ”betydande men”
Jag har identifierat tre kategorier av mönster i kammarrätternas resonemang.
Det första mönstret är att domstolens bedömning huvudsakligen görs utifrån vilken typ av uppgifter som prövas för utlämning. Domstolarna argumenterar för att uppgifter om barnet som de benämner som “neutrala” eller av “icke känslig karaktär” inte kan sekretessbeläggas med stöd av 12 kap. 3 § OSL. I ett flertal domar har kammarrätterna återförvisat fallen till myndigheterna för att göra en sekretessprövning av samtliga uppgifter i journalen och anfört att det inte går att sekretessbelägga en hel journal om enbart några uppgifter kan sekretessbeläggas. Kammarrätterna har använt omvänt resonemang för att sekretessbelägga uppgifter genom att hänvisa till att typen av uppgifterna är av sådan karaktär att det föreligger risk för betydande men om de röjs för vårdnadshavaren.[7]
Det andra mönstret är att det föreligger ett motsatsförhållande mellan barnet och vårdnadshavaren som verkar påverkar domstolens bedömning. Det är tydligt i dessa fall att motsatsförhållanden mellan barn och vårdnadshavare, såsom i samband vårdnads- och umgängestvister, omhändertagandesituationer eller behandling av sådana störningar hos barnet som har sitt ursprung i familjeförhållandet – bidrar till att rekvisitet “betydande men” anses uppfyllt.[8]
Det tredje och sista identifierade mönstret är att bedömningen påverkas av att en vårdnadshavare sedan tidigare redan har kännedom om informationen som journalen innehåller. Denna omständighet bidrar till slutsatsen att ett barn inte kan anses lida betydande men om sådana uppgifter delas med vårdnadshavare.[9]
En viktig iakttagelse av analyserade rättsfall är att kammarrätterna sällan genomför en helhetsbedömning av 12 kap. 3 § OSL. Detta trots att det går att finna stöd för att en sådan bedömning bör göras enligt förarbetena.[10] I sällsynta fall har kammarrätten resonerat, om än kort, över frågan om det finns risk att vårdnadshavarna kommer att agera på ett sätt som kan leda till betydande men för barnet på grund av att de tar del av handlingar. I sådana fall hänvisar domstolen till omständigheten att en vårdnadshavare tagit del av uppgifter och bedömt både uppgiften i sig men också “övriga omständigheter som kunde påverka hur en vårdnadshavaren förväntades agera om uppgifterna lämnades ut”.[11] Det skulle kunna uppstå situationer där det är obetydligt vilka uppgifter det rör sig om och skadan kan förväntas uppstå på grund av att vårdnadshavaren får kännedom att barnet har sökt vård.
En hittills misslyckad inkorporering av barnkonventionen?
Bland analyserade domar återfanns bara en dom med en uttrycklig hänvisning till barnkonventionen. Ett centralt syfte och argument för inkorporering av denna konvention i svensk rätt var att öka användningen i rättstillämpningen.[12] Mot bakgrund av detta är det anmärkningsvärt att det inte går att urskilja någon egentlig skillnad mellan rättsfall beslutade före respektive efter år 2020 i detta avseende.
Utöver avsaknaden av hänvisningar till konventionen, får det anses osäkert om de identifierade bedömningsmönstren i kammarrättens domar är förenliga med principen om barnets bästa. Det är tydligt att besluten i många fall grundar sig enbart på typen av uppgifter som prövas för utlämning. Väldigt få fall beaktar omständigheten att uppgifterna överhuvudtaget lämnas ut. Domstolarna resonerar sällan över vilka konsekvenser ett beslut kan antas få för barnet, och besluten motiveras inte med hänvisning till att en intresseavvägning med barnets bästa har gjorts. Eftersom det inte går att se någon betydande skillnad i tillämpningen från före och efter konventionens inkorporering finns det inte mycket som talar för att konventionen har fått något egentligt genomslag i rättstillämpningen gällande sekretessen mellan vårdnadshavare och barn inom hälso- och sjukvården. Det bör istället ses som en tämligen misslyckad inkorporering av barnkonventionen inom området under den studerade perioden.
För att tillgodose barnkonventionens krav och framför allt principen om barnets bästa i bedömningarna bör domstolarna utföra sekretessprövningen utifrån en helhetsbedömning av fakta i målet. Det faktum att endast vissa fall prövas med utgångspunkt i risken för betydande men är inte tillräckligt. En helhetsbedömning behöver innefatta en bedömning av typen av uppgifter som prövas, hur vårdnadshavaren förväntas agera med anledning av att denne tar del av uppgifterna och barnets egen inställning. Dessa faktorer bör ingå i helhetsbedömningen men bör inte vara enskilt avgörande. Eftersom principen om barnets bästa, både som en materiell rättighet och som ett tillvägagångssätt ställer krav på individuell bedömning krävs också att domstolen beaktar sådana övriga omständigheter som i ett enskilt fall för ett enskilt barn, kan bidra till risk för att betydande men föreligger. Att låsa fast bedömningen till ett fåtal på förhand bestämda faktorer, såsom typen av uppgifter eller vårdnadshavares tidigare kännedom om uppgifterna, omöjliggör en bedömning präglad av en helhetssyn och en individuell prövning avseende varje barn och situation.
* Emmy Svensson är student vid juristprogrammet, Juridiska fakulteten, Lunds universitet. Inlägget utgår från uppsatsen “Principen om barnets bästa i förhållande till 12 kap. 3 § OSL” som skrevs inom ramen för fördjupningskursen JUCN 32 Medicinsk rätt HT 2023.
[1] Se 12 kap. 3 § 1 OSL; se exempelvis 6 kap. 11 § FB.
[2] Bohlin, Alf (2015), Offentlighetsprincipen. 9 uppl., Norstedts juridik, Stockholm s. 216; prop. 1988/89:67 s. 37 f.
[3] Prop. 1988/89:67 s. 38.
[4] Elektronisk tillgång till barns uppgifter inom hälso- och sjukvården och tandvården Ds 2023:26.
[5] Artikel 3 Förenta nationernas konvention om barnets rättigheter.
[6] Dane, Louise (2020), “Barnets bästa”, Barnkonventionen i praktiken: rättsliga utmaningar och möjligheter (red. Åhman, Karin, Leviner, Pernilla & Zillén, Kavot). 1 uppl,. Norstedts juridik, Stockholm. s. 76 f.; Elektronisk tillgång till barns uppgifter inom hälso- och sjukvården och tandvården Ds 2023:26 s. 38.
[7] 18 rättsfall har studerats med beslutsdatum mellan år 2011-2022. Fördelning mellan kammarrätterna är fem från kammarrätten i Jönköping, sex från kammarrätten i Stockholm och sju från kammarrätten i Göteborg.
[8] Prop. 1988/89:67 s. 37 f.; Tre rättsfall har studerats med beslutsdatum mellan år 2017-2023. Rättsfallen kommer från kammarrätterna i Stockholm och Göteborg.
[9] Fyra rättsfall har studerats med beslutsdatum mellan år 2019-2023. Rättsfallen kommer från kammarrätterna i Stockholm och Göteborg.
[10] Prop. 1988/89:67 s. 37 f.
[11] Rättsfall från kammarrätten i Sundsvall och kammarrätten i Stockholm med beslutsdatum år 2015 och år 2014.
[12] Prop. 2017/18:186.
