av Clara Bergstrand*
I centrum för bedömningen av rätten till sjukpenning står rekvisitet arbetsförmåga.[1] Den här texten handlar om gränsdragningen mellan den enskildes arbetsförmåga och andra aktiviteter som den enskilde företar under sin sjukskrivning, exempelvis fritids- eller hobbyaktiviteter. Syftet är att öppna upp för frågor som rör vilket liv som är möjligt att leva inom ramarna för sjukskrivningen och arbetsförmågebegreppets definition.
Arbetsförmåga är inte definierat i lag och beskrivs i förarbeten som ett tillstånd som inte är ”statiskt, objektivt påvisbart […] utan måste bedömas i förhållande till ett visst arbete eller vissa arbetsuppgifter.”[2] Arbetsförmåga måste därför förstås som ett begrepp som behöver bedömas i det enskilda fallet, och denna bedömning görs idag i relation till den enskildes anställning eller förvärvsarbete i en sådan angiven yrkesgrupp som innehåller arbeten som är normalt förekommande på arbetsmarknaden.[3] Begreppet rör sig mellan flera bedömningsgrunder och kan konceptualiseras ur ett individ- och samhällsperspektiv liksom utifrån fysiska, psykiska och sociala aspekter.[4] Att bedömningen sker i skärningspunkten mellan medicin och juridik gör inte saken mindre komplex. Svårigheten i bedömningen kan kanske enklast sammanfattas med: ”Att beskriva och bedöma ett begrepp som arbetsförmåga är svårt. Det är komplext, föränderligt och uppfattas på många olika sätt.”[5]
Rättstillämpande myndigheter står alltså inför en svår uppgift, i vilken flera gränsdragningsproblem aktualiseras. Den här texten avgränsar sig dock till frågan om fritidssysslornas betydelse för arbetsförmågebedömningen. Försäkringskassan konstaterar i sin interna vägledning att ”[e]n person kan få sjukpenning även om hen kan utföra uppdrag på fritiden eller, delta i olika fritidsaktiviteter. […] Men vid bedömningen av arbetsförmågan ska förmågan att utföra sådana aktiviteter vägas in.”[6] Huruvida dessa aktiviteter, som myndigheten skriver, ska vägas in är en tolkningsfråga men det kan konstateras att i praktiken inkluderas dessa aktiviteter rent faktiskt vid bedömningen av rätten till sjukpenning idag.
I Försäkringskassans vägledning avgränsas vilken typ av aktiviteter som kan omfattas och att bedömningen påverkas ”när aktiviteterna kan jämställas med ett förvärvsarbete, eller visar att den försäkrade har en arbetsförmåga som kan användas i förvärvsarbete […] Om aktiviteterna är sådana att arbetsgivaren skulle kunna tänka sig att betala lön för dem, talar det för att det är fråga om förvärvsarbete.”[7] I myndighetens beskrivning görs därmed tydliga kopplingar till förvärvsarbete och arbetsgivarens intresse för aktiviteten, vilket överensstämmer både med arbetsförmågebegreppets utformning och tidigare praxis.[8] Försäkringskassan exemplifierar sedan detta med tre domar där personerna har varit kontaktperson eller god man och ett fall där den enskilde utöver sin arbetstid vistats på arbetsplatsen under fika- och lunchpauser.[9] I de två första fallen förekommer ekonomisk kompensation för uppdragen men bara i fallet där den enskilde varit god man åt fyra personer ansågs aktiviteten påverka bedömningen av arbetsförmågan.
Frågan uppkommer inte bara vid ansökan om sjukpenning utan aktualiseras även i ärenden om återkrav av densamma.[10] I dessa fall har den enskilde under en viss period beviljats sjukpenning, för att vid ett senare tillfälle få ett nytt beslut där ersättningen återkrävs då den tidigare bedömningen har ansetts felaktig. Den enskilde behöver därmed betala tillbaka det felaktigt utbetalda beloppet. Inom mitt avhandlingsprojekt arbetar jag med ett material av domar från förvaltningsrätterna gällande återkrav av sjukpenning, vilket också är underlaget för den här texten. En av frågorna som jag undersöker i projektet behandlar vad som utgör felaktigheten i dessa ärenden och i knappt hälften av domarna beror återkravet på arbetsförmågebedömningen. I min bearbetning av materialet har jag därefter kategoriserat dessa återkrav i två underkategorier där bedömningarna i den ena berör förvärvsarbete medan de i den andra berör annat än förvärvsarbete.[11] Den här texten behandlar den senare kategorin, i vilken jag samlat de fall där den enskilde inte har förvärvsarbetat utan företagit andra aktiviteter som beroende på art eller omfattning inte klart kan ses som förvärvsarbete. I detta material rör återbetalningsskyldigheten summor mellan 12 352 och 1 340 385 kronor.
I domstolsmaterialet framträder en tillämpning gällande fritidssysslor som skiljer sig från både praxis och Försäkringskassans vägledning. I domarna förekommer det att den enskilde exempelvis har varit på offentliga platser, konsumerat eller utfört aktiviteter som inbringat marginell ekonomisk kompensation. I majoriteten av fallen samspelar dessa olika aktiviteter, och det görs i mångt och mycket en helhetsbedömning av den enskildes situation. Det går alltså inte generellt att säga att en enskild aktivitet orsakar krav på återbetalning, även om sådana fall förekommer. Samtliga personer i materialet har psykiatriska diagnoser. Även om dessa i vissa fall samspelar med somatiska diagnoser, är den arbetsförmågenedsättning som behandlas i domarna huvudsakligen baserad på den psykiska hälsan.
Vilka är då de aktiviteter som bedömts påverka den enskildes arbetsförmåga i studien? I ett fall tar domstolen fasta på att den enskilde ”regelbundet och frekvent besökt olika affärer och restauranger, ibland flera affärer på en dag.” Mannen har också regelbundet använt sin bil och bland annat besökt en stadsdelskarneval. Av domen framgår att hans behandlande läkare hade uppmanat honom att ”försöka komma utanför lägenheten och delta i olika former av samhällsliv för att vänja sig vid att möta människor och på så sätt övervinna de svårigheter han har”. De aktiviteter som han har företagit beskrivs därför av mannen själv som en del i hans egen rehabilitering, men domstolen tolkar dem i stället som bevis på arbetsförmåga. I anslutning till bedömningen skriver domstolen: ”Självklart har man även vid sjukskrivning rätt att röra sig utanför sin bostad i viss mån”. Vilken typ av aktivitet som kan anses som en godkänd aktivitet är dock oklart. Domstolen konstaterar vidare att aktiviteterna ”inte kan jämställas med ett förvärvsarbete” men menar likväl att de visar att mannen inte har någon nedsättning av arbetsförmågan. [12] Arbetsförmågan ses alltså i det här fallet kunna inkludera en lång rad aktiviteter som inte bedöms anknyta till arbetsmarknaden. En liknande bedömning görs i ett fall då en kvinna blivit återbetalningsskyldig på grund av att hon under en tiomånadersperiod vid tre tillfällen à en timme ”spelat som DJ”, ”rest både utomlands och inom Sverige samt haft många besök på restauranger och caféer.” Domstolen konstaterar även här att ”aktiviteterna i sig inte kan jämställas med ett förvärvsarbete” men att hon ändock inte har rätt till någon sjukpenning.[13]
I en annan dom beskrivs hur den enskilde ”i stor omfattning, och många gånger även under efterföljande dag, handlade varor för emellanåt stora belopp i olika butiker. […] [Hon] vistades även i stora butiker där många människor normalt rör sig”. Kvinnan hade också på uppmuntran av sin psykolog deltagit som statist vid åtta eller nio filminspelningstillfällen under en tvåmånadersperiod. Olika uppgifter förekommer gällande längden på inspelningarna men som mest skulle den sammanräknade tiden ha kunnat uppgå till 72 timmar. I sammanhanget diskuterar domstolen inte eventuell ersättning för hennes insatser som statist, men utifrån aktiviteterna bedöms det föreligga ”en avsevärd diskrepans mellan den arbetsoförmåga som beskrivits i det medicinska underlaget och de aktiviteter som hon utfört enligt Försäkringskassans utredning.”[14] Inte heller i det här fallet görs en koppling till arbetsmarknaden och arbetsförmågan tolkas som en generell förmåga.
I materialet förekommer vidare ett antal fall där den enskilde – liksom i praxis – erhållit viss ekonomisk kompensation för en aktivitet. I ett fall har personen som fritidspolitiker i sin kommun deltagit vid 15 möten som ledamot och ersättare i ett antal olika nämnder under en niomånadersperiod. Mötestiden varierade mellan 45 minuter och närmare åtta timmar, vilket motsvarade ungefär sex timmar i månaden. Arvodet för perioden var sammanlagt 43 204 kronor och omfattade även gruppsammanträden, inläsning och förberedelser men vad tidsåtgången för dessa var definieras inte. Det senare menar kvinnan att hon inte själv har genomfört, utan att hon fått hjälp av sina partikollegor. Domstolen konstaterar att ”aktiviteter som politiska uppdrag av denna karaktär kräver får anses jämförbara med arbetsuppgifter i normalt förekommande arbeten.”[15] Samtidigt använder domstolen sig av begreppen ”aktivitetsförmågor” och ”aktivitetsbegränsningar” för att beskriva diskrepansen mellan det politiska uppdraget och det medicinska underlaget vilket, trots den tidigare referensen till arbetsuppgifter, vittnar om en oklarhet i tillämpningen. Domen ger upphov till frågor om sjukskrivnas möjligheter att delta i samhällets demokratiska institutioner.
De beskrivna domarna visar att den enskildes aktiviteter inte nödvändigtvis relateras till förvärvsarbete, arbetsmarknad och frågan om huruvida en arbetsgivare skulle kunna tänka sig att betala lön för arbetsinsatsen. I stället för en bedömning av den enskildes arbetsförmåga görs snarare en bedömning av den enskildes aktivitetsförmåga. Denna förskjutning har tidigare diskuterats av Ruth Mannelqvist som betonar att det
är en tydlig skillnad mellan en allmän funktions- eller aktivitetsförmåga, vilka omfattar olika livsområden, och arbetsförmåga, som avser en särskild aktivitet i ett specifikt sammanhang, nämligen de krav som återfinns i arbete eller på arbetsmarknaden. […] en generell aktivitetsförmåga vid sjukpenning [innebär] att myndigheten infört ytterligare ett pseudo-rekvisit som saknar motsvarighet i den rättsliga regleringen. Rätten till sjukpenning ska bedömas i relation till den försäkrades förmåga att arbeta, och inte i relation till andra aktiviteter.[16]
I de domar som jag studerat är domstolen i lejonparten av fallen instämmande i Försäkringskassans bedömning av arbetsförmågebegreppet, vilket gör att glidningarna mot ett pseudo-rekvisit inte bara sker inom myndigheten utan också i domstolen. Att denna tolkning av arbetsförmågebegreppet rent faktiskt görs i tillämpningen riskerar att krympa den enskildes livsutrymme. Nuvarande rättstillämpning verkar utifrån min studie ge upphov till en rad frågor såsom: Vilka fritidssysslor kan man ägna sig åt under sin sjukskrivning? Vågar den enskilde testa aktiviteter – särskilt i de fall då behandlande läkare har föreslagit dem – för att kunna förbättra sin livssituation utan att riskera att dessa aktiviteter tolkas som arbetsförmåga? Vilket typ av socialt, politiskt och demokratiskt liv kan den enskilde ha under en sjukskrivning? Hur vi väljer att svara på dessa frågor – och därmed definiera arbetsförmåga – handlar inte bara om den enskildes situation utan också om vilken sjukförsäkring vi vill ha nu och framöver.
* Clara Bergstrand är doktorand i offentlig rätt vid Juridiska institutionen, Göteborgs universitet.
[1] 27 kap. 2 § socialförsäkringsbalk, SFB.
[2] prop. 1996/97:28, Kriterier för rätt till ersättning i form av sjukpenning och förtidspension, s. 13.
[3] 27 kap. 46-49 §§ SFB; HFD 2018 ref. 51.
[4] Ruth Mannelqvist, Arbetsförmåga i sjukförsäkringen: rätt och tillämpning, (Uppsala: Iustus, 2012), s. 12.
[5] SOU 2008:66, Arbetsförmåga? En översikt av bedömningsmetoder i Sverige och andra länder, s. 13.
[6] Försäkringskassan, Sjukpenning, rehabilitering och rehabiliteringsersättning, Vägledning 2015:1 version 19, (2024), s. 29.
[7] Ibid.
[8] Jämför HFD 2019 ref. 48.
[9] RÅ 2006 ref. 56; Kammarrätten i Sundsvall, dom 2014-02-26, mål nr 1414-13; Kammarrätten i Jönköping, dom 2015-11-19, mål nr 2553-14.
[10] 108 kap. 2 § SFB.
[11] Förvärvsarbete behandlar de situationer där den enskilde på olika sätt har varit tillbaka på en arbetsplats, arbetat och fått lön. I en vissa fall har den enskilde helt återgått till att arbetat i sin ordinarie anställning.
[12] Förvaltningsrätten i Göteborg, (SP), dom 2023-02-09 i mål nr 11383-21.
[13] Förvaltningsrätten i Göteborg, (SP), dom 2023-02-02 i mål nr 8915-21.
[14] Förvaltningsrätten i Göteborg, (SP), dom 2023-04-28 i mål nr 14015-21 och 3364-22. Se liknande fall Förvaltningsrätten i Linköping, (SP), dom 2023-06-09 mål nr 768-23 och 1066-23. Förvaltningsrätten i Stockholm, (SP), dom 2023-03-09 mål nr 14923-22. Förvaltningsrätten i Linköping, (SP), dom 2023-02-08 mål nr 8651-22.
[15] Förvaltningsrätten i Göteborg, (SP), dom 2023-03-17 mål nr 7624-22.
[16] Ruth Mannelqvist, “Kraven på läkarintyg för sjukpenning : en lagstridig begränsning av den allmänna sjukförsäkringen?”, i Mannelqvist, Ingmanson, & Ulander-Wänman (red.), Festskrift till Örjan Edström (Umeå: Juridiska institutionen, Umeå universitet, 2019), s. 343.
